10 månader, 1 vecka, 5 dagar & 17 timmar

Innan jul tyckte jag att det var så jobbigt att Arvid växte alldeles för fort. Ja, alltså han växte inte fortare än andra, men det kändes som att han blev stor onödigt fort. Jag slogs verkligen av att den lilla, lilla bebisen som man bara kan sitta stilla och snosa på hur länge som helst, på några månader blir tung, nyfiken och inte alls känner för att bara sitta still.

Måste säga att nu känner jag annorlunda. Jag ser verkligen fram emot att bli en tvåbarnsfamilj, inte en familj med ett barn och en bebis, utan två barn. Bara tanken på att gå från ytterdörren till bilen med Arvid i handen och inte på höften är lockande. Det nästan pirrar i kroppen :) Och allt annat som följer med! Det känns fantastiskt. Han har ju fått vara bebisbebis eftersom han är min sista bebis (säger inte att det nödvändigtvis är så, men det har varit utgångspunkten) Ingen har väl missat att Arvid bara är nästan alldeles nyfödd ;)

I natt sover han för första gången i sitt eget rum, de första fyra timmarna har gått bra i alla fall. Han förstår grejer man säger och härmar sin storasyster. Utvecklingen och framstegen är ju ändå alldeles underbara :) Favoriten just nu är att prata i telefon, eller i vad som helst som kan se ut som en. Han sätter den till örat och stönar fram något. Vi vuxna måste prata oerhört mycket i telefon, för det verkar ju vara något av det första ett barn tar efter. Hm?!



En stor pojke, som växer alldeles lagom fort, är ute och kör stol.