Cykla, cykla, cykla...

...det är vad Elvira helst vill göra. Hon fick en tvåhjuling av morfar och mormor för två veckor sedan. Den har blivit en stor favorit :)
Gata upp å gata ner (samma gata), tur att vi har grannar som tar det lugnt i bilen. Vi har ju liksom ingen bilfri trottoar, men gatan är mer som en gårdsgata, även fast det inte är uttalat att det är det. Härom dagen var en gammal man ute och gick med sin kanske ännu äldre fru i rullstol. Elvira cyklade upp bredvid dem och pratade lite. Sen tog hon i och cyklade om och vidare och ropade "Jag är snabbaste!" Vilken bedrift :) Tycker det är roligt när hon pratar med dom i alla fall. Har ju själv en förkärlek till 90-plusare. Hon leker ibland hemma att hon går till jobbet. När man frågar vad hon jobbar med säger hon "gammal tant" ;) Hoppas det håller i sig!

Underbar joggingrunda!

Har fått smak på att springa igen. Har väntat i nio månader och nu äntligen... Eftersom jag tycker det är så kul har jag, i brist på att kunna springa själv, peppat Johan. Och det har gjort mig ännu mer peppad (Han har tränat hela graviditeten och sprang Göteborgsvarvet i maj på 1.52.33). Tog min första joggingrunda när Arvid var sex veckor. Väldigt lugnt eftersom jag är helt otränad. Har läst lite träningstips här och där och återkommande är: Ta det extremt lugnt!! Blossom Tainton skriver i "Runner's World" att när man står i duschen efter ett pass ska man redan längta efter nästa, då har man tränat perfekt. Min första runda försökte jag anpassa efter ett träningsprogram på marathon.se, som är baserat på att ta det lugnt, extremt lugn. Det kändes jättebra att bara springa några minuter i taget. Andra gången jag sprang var jag ute i 20 minuter och det var såå skönt. Tredje gången var jag riktigt sugen på att springa så jag frågade Johan om en löprunda på 30 minuter. Det blev för långt, för jobbigt och för mycket. Fick dessutom massa ont i knäna efteråt. Igår så var det i alla fall dags igen och jag började om från början. Några minuters jogging åt gången och rask promenad däremellan. Så underbart! Känner mig pigg i kroppen, även fast knäna har sin egen historia. Väl i duschen så var jag verkligen sugen på nästa träningspass :)

Hoppas på att kunna hålla i det här. Fick nya löparskor i födelsedagspresent, så förutsättningar finns ju i alla fall. Här ska det joggas!






Bild från stadium.se

Arvid, eller Arvel Parvel

...som han kallas här hemma. När han var alldeles nyfödd kunde jag inte säga något annat än "lille Parvel" om och till honom. Sen blev det Arvel Parvel och nu säger vi mest Arvel till honom. Detta har även min kära syster (sebbes fruga) anammat. Det blir väl som förra gången vi fick barn... Elvira kallade vi från början för Elli, och nu är det bara syrran och hennes familj som säger det, aldrig vi. Vi får se om Arvel som smeknamn lever vidare genom hennes familj :)






















Funderar annars på att kalla honom för mister bister istället ;)
...eller inte. Man ger ju sina barn namnen för att man tycker om just de namnen. Elvira heter Elvira, dels för betydelsen - den vita, den rena. Och dels för att det är ett namn i släkten. Johans mormors mor hette det. Arvid heter Arvid för att...kanske inte för betydelsen (sammansättning av örn och skog) men vi letade i släkten efter namn som passade ihop med Elvira och hittade min mammas farfar, och vår Arvid är verkligen en Arvid!

Spegel, spegel...

Arvid har börjat le mot sig själv i spegeln. Jättegulligt om jag får säga det själv ;) Bilderna är inte de bästa, men vad gör man med bara två händer...

Syskonkärlek på riktigt

När Elvira fick en lillebror reagerade hon med att börja kissa på sig igen (varit torr sen i julas). Dessutom var hon allt annat än snäll mot brorsan. Så fort hon fick tillfälle nöp, bet eller sparkade hon honom. Alla sa att "det går över", men det är ju ändå jobbigt när man är mitt uppe i det. Har förstått att det är naturligt att bli "liten" igen när man får småsyskon och min käre mor tipsade om nån frågespalt med ett tips om att uppmuntra det beteende som står för en stor tjej. Vi bestämde här hemma att efter varje gång man har kissat på toaletten och inte kissat på sig så får man en miniglasspinne. Det visade sig vara ett vinnande koncept. Nu när miniglasspinnarna är slut är det fortfarande toaletten som gäller. Visst sker det olyckor fortfarande ibland men jag springer inte omkring med tre uppsättningar extrakläder i skötväskan vart vi än ska. Och kärleken till lillebror den bara växer. Hålla, bära, pussa, krama....det är mer åt det hållet nu. Det verkar som att killen blivit accepterad som lillebror och familjemedlem.

Premiärdopp

I fredags var det dags för årets första dopp. Hela familjen badade. Alla utom Arvid förstås. Det var riktigt skönt i vattnet. 22 grader sa någon. När alla hade badat färdigt, gått upp, torkat sig och klätt på sig, började Elvira leka i vattenkanten och det slutade med att hon var genomblöt om shortsen. Hon fick ta av sig och bada igen. Ensam i hela sjön i solnedgången.

Frukost med familjen Flinga

Standardfrukost hemma hos oss är just nu fil, med eller utan flingor. Man kan ju tycka att det är en "snabbfrukost", men inte hos oss. Man måste ha gott om tid på sig för att få i sig sin tilldelade portion.















Här syns familjen Flinga nedtill på kortet. Mamma, pappa och bebis. "Hej, hej mamma" säger Elvira och går med bebisflingan över bordet. Vem har sagt att man behöver massa leksaker av olika slag? Fantasin räcker väldigt långt. Men får man leka med maten...?