Väl hemma hade jag inget ont så länge jag var still, men böjde jag i knäleden gjorde det gryyyymt ont. Johan retades, och hans spydighet gjorde att jag ringde sjukvårdsrådgivningen. Vilket så här i efterhand var tur.
Jag tog en taxi till akuten och när jag låg där gick smärtan helt över, men när jag försökte böja eller lyfta benet, var det helt omöjligt. Det gjorde gräsligt ont och gick bara inte. Läkaren kom och undersökte. Det tog tre sekunder och sen hade han skickat upp mig till röntgen. Det var inga långa köer, utan allt gick väldigt smidigt. Tillbaka på akuten kom läkaren snart igen med diagnosen; Odislocerad patellafraktur. Han sa att jag skulle få en gipskappa och att han skulle sjukskriva mig i fyra veckor.
Jag hade läst lite på nätet innan och läst att man brukar få en ortos, så jag tänkte att en gipskappa säkert var någon nättare... Jag blev inkörd på behandlingsrummet och insåg att det var ett cirkulärgips över hela benet som var planen. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. "Det är livet" sa den vänliga läkaren som lindade gips med väldig energi. Hur kan man ha sån passion för gips?
Johan kom och hämtade mig och han fick baxa in mig i baksätet med hjälp av sjuksköterskan som helt klart var rätt person på rätt plats.
Nu har jag hoppat på kryckor i en vecka. Har fått belasta partiellt (ca 20 kg) och får nu öka successivt. Om två veckor ska jag på återbesök. Jag kunde aldrig någonsin tro att det var en fraktur, så när det var det kom jag helt av mig. Jag har inte frågat någonting. Jag vet inte alls hur prognosen ser ut. Är det helt bra efter gipsbehandlingen? Är det bara börja springa då eller? ;)
