En liten cykeltur...

Förra helgen jobbade jag. Det är riktigt trevligt att jobba helg. Det är mysigt på något sätt att stiga upp och åka iväg när alla andra sover. Jag cyklar alltid på helgerna, eftersom barnen inte ska med till dagis då. När söndagspasset var slut och helgen var avklarad tog jag så cykeln hem. Efter bara ett par hundra meter skulle jag korsa en väg där det även är spårvagnskorsning och en massa spår att korsa. Jag tänkte väldigt noga hur jag skulle korsa spåren men kom ändå för nära de som gick längs med min färdväg. Jag bromsade in, men åkte ändå rakt ned i spåret och måste ha knipit åt med handbromsen. Det tog tvärstopp. Jag trodde jag skulle hinna hoppa av cykeln och tyckte att jag hade kontroll, men då kom bakdelen på cykeln i full fart och slog runt och skjutsade på mig framåt, uppåt. Jag snubblade över styret och landade rakt på mitt ena knä, mitt på spåret. Och vad gör man? Jo, man flyger upp och tittar sig omkring. "Det var väl ingen som såg. Na na na, jag har inte ramlat." Drottninggatan var rätt så öde, ingen spårvagn i närheten och bara tre personer runt omkring. Jag samlade ihop mina grejer, tog cykeln och började gå, satte mig upp på cykeln och började köra hemåt. Först gjorde det inte ont alls. Sen gjorde det ont i varje bentag. Men skam den som ger sig. Jag cyklade hela vägen hem.

Väl hemma hade jag inget ont så länge jag var still, men böjde jag i knäleden gjorde det gryyyymt ont. Johan retades, och hans spydighet gjorde att jag ringde sjukvårdsrådgivningen. Vilket så här i efterhand var tur.

Jag tog en taxi till akuten och när jag låg där gick smärtan helt över, men när jag försökte böja eller lyfta benet, var det helt omöjligt. Det gjorde gräsligt ont och gick bara inte. Läkaren kom och undersökte. Det tog tre sekunder och sen hade han skickat upp mig till röntgen. Det var inga långa köer, utan allt gick väldigt smidigt. Tillbaka på akuten kom läkaren snart igen med diagnosen; Odislocerad patellafraktur. Han sa att jag skulle få en gipskappa och att han skulle sjukskriva mig i fyra veckor.

Jag hade läst lite på nätet innan och läst att man brukar få en ortos, så jag tänkte att en gipskappa säkert var någon nättare... Jag blev inkörd på behandlingsrummet och insåg att det var ett cirkulärgips över hela benet som var planen. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. "Det är livet" sa den vänliga läkaren som lindade gips med väldig energi. Hur kan man ha sån passion för gips?

Johan kom och hämtade mig och han fick baxa in mig i baksätet med hjälp av sjuksköterskan som helt klart var rätt person på rätt plats.


Nu har jag hoppat på kryckor i en vecka. Har fått belasta partiellt (ca 20 kg) och får nu öka successivt. Om två veckor ska jag på återbesök. Jag kunde aldrig någonsin tro att det var en fraktur, så när det var det kom jag helt av mig. Jag har inte frågat någonting. Jag vet inte alls hur prognosen ser ut. Är det helt bra efter gipsbehandlingen? Är det bara börja springa då eller? ;)